This is what it’s all about…isn’t it?

Olof Röhlander skrev häromdagen en text på Instagram som jag gärna vill dela. Om att njuta av livet, av det som är här och nu. Här kommer den:

“Allting tar slut en dag. Det vet vi. Utifrån det kan man fråga sig: Vad ska vi göra av den tid vi faktiskt har? Vad kan göra det här livet meningsfullt trots dess krassa förutsättningar? En sak som känns som ett bra svar i min värld är att njuta av livet. Här kommer tre frågor som leder oss i den riktningen:

1.) När utropade du senast: “Det här är livet”?

2.) När sa du senast: “Det här borde vi göra oftare”?

3.) När tänkte du senast: “Nu vill jag bara stanna tiden”?

Därefter blir uppgiften att söka dig mot fler sådana ögonblick. Vill du njuta mer behöver du åtminstone försöka. Du får ligga i lite, lyfta på flera stenar. Det går inte att bara sitta och vänta och hoppas, för du har inte hur mycket tid som helst. Den dag kommer då ingen dag kommer. Låt det påminna dig om livets värde. Då kan livet bli både långt och njutbart.”

För mig är den här texten en så “mitt-i-prick-text” som påminner mig om att stanna upp och njuta av alla små, fina stunder i vardagen. Och jag tycker att jag är ganska bra på det, men man kan alltid bli bättre. För visst finns det annars en risk att vår strävan mot allt vi vill uppnå och allt vi vill göra sen, gör att vi rusar förbi, knappt noterar och missar att njuta av små, fina stunder och ögonblick som finns där i vår vardag?

Så, Gunilla, när utropade du senast “det här är livet”?
Vet inte. Men jag tänkte åtminstone något liknande igår kväll. Kvällen var ljummen och alldeles ljuvlig. Varmaste maj sedan 1889. Vi tog båten ut på havet med vänner. Och eftersom något av det bästa jag vet är att dyka ner i västkustens salta vatten från en solvarm klippa, så tänkte jag (och sa) just det flera gånger om: “det här är något av det bästa jag vet!!”.