Den hybrida arbetsplatsen

Jag fick nyligen möjlighet att lyssna till Leif Denti, forskare inom ledarskap, kreativitet och organisatorisk innovation. Han pratade då om den hybrida arbetsplatsen, som innebär att vi till viss del arbetar hemifrån och till viss del från kontoret.

Han nämnde flera fördelar med möjligheten att arbeta på distans, såsom sänkt stress, bibehållen eller ökad produktivitet, bättre koncentrationsmöjligheter, ökad autonomi och bättre möjligheter till wolk-life balance. Men han nämnde också två fallgropar med denna typ av arbete, varav jag tyckte att den andra av dessa två var extra intressant, av den anledningen att det inte har pratats så mycket om den.

1. Den första fallgropen handlade om social isolering. Detta är ju något som självklart är oerhört viktigt (inte minst med tanke på våra hjärnors starka och grundläggande sociala behov), men det är också något som vi har haft hög medvetandegrad kring under hela pandemi-året.
   
2. Den andra fallgropen, däremot, har det inte pratats om lika mycket. Den handlade om professionell isolering. Denna fallgrop innebär att det finns ökad risk att känna låg förnyelsegrad när vi mest arbetar på distans, att vi får känslan av att vi står och trampar på samma ställe och gör samma saker hela dagarna. “Vad hände med min karriär? Vart är jag på väg? Utvecklas jag ens? Vad är mitt nästa steg?”
   Denna fallgrop är såklart oerhört viktig även den – såväl för att ha motiverade och engagerade medarbetare, som för att få behålla sina värdefulla medarbetare.

Är det här med professionell isolering något som ni aktivt jobbar med att förebygga i er organisation? Eller hur går dina tankar kring det här?

Gunilla